Ibland kommer det sånna där ridpass där man i efterhand varken vet om det gick bra eller dåligt, dagens var ett sådant. Allt kändes bara fel på något sätt samtidigt som en del kändes rätt, då är det svårt att veta hur det egentligen var. Å ena sidan kändes det som jag fick igenom det jag ville samtidigt som det å andra sidan mest kändes som vi red runt utan framgång. Så otroligt svårt!

Miro var extra laddad idag tror jag, minsta lilla och han försökte takta iväg. Ett tag spelade det ingen roll vad jag gjorde i skritten, han tolkade allt som trav. Så fort jag satte lite press i skritten surade han dessutom på mig. Varje gång jag bad om trav kändes det som han höll på att krypa ur skinnet av lycka, hela hans spände liksom upp sig samtidigt som han krullade ihop halsen. Han försökte även lura i mig att det visst fanns knott i ridhuset, men tyvärr Miro, det är minusgrader ute så det gick jag inte på. Utöver det fortsatte något jag känt av hela veckan: jag får inte rätt stöd i handen. Det finns ingenting där och han ville gärna krypa ihop i nacken oavsett vart jag ber honom ha huvudet. Han går även och drar huvudet utåt i högervarvet.

Jobbade på volt idag och la extra fokus på ställning och böjning, för jag tror på något sätt att det är där problemet sitter. Det känns som att jag har bakbenen med mig men han vill inte släppa till det där sista snäppet i böjningen, tror även att det är det som han vill komma undan med sina små hyss. I högervarvet jobbade jag med att ställa igenom ordentligt bitvis för att sedan räta ut medan jag i vänster istället motställer bitvis innan jag försiktigt ställer honom rätt igen. Jobbade även med lite skänkelvikningar på volt, just för att få still huvudskakningar, det hjälper riktigt bra. Blev absolut mest travjobb eftersom jag har lättast att komma åt honom där, men även lite skritt och galopp som variation.

Slutsatsen av passet blev helt okej i alla fall, tror jag. Det är så svårt för han är så himlan ålig av sig på samtidigt som han inte är det. Han blev i alla fall bättre med huvudet och det kändes verkligen som att han travade på bra, djupa frustningar kom dessutom vid fler tillfällen så det kändes positivt. Jag blir dessutom osäker på om jag gör rätt, för på ett sätt känns det som det men på ett annat inte. Att rida är inte lätt när känslan inte stämmer.

Träning i veckan behövs verkligen för att få rätsida på framför allt mina funderingar, har en del jag vill diskutera nämligen. Tror dock det mesta sitter i mitt huvud, överanalyserar för mycket och det är nog även det som gör att jag inte kan bestämma mig för hur dagens ridpass egentligen gick.