För ungefär en månad sedan läste jag två så klockrena inlägg på Caroline Bågfeldts blogg, jag kände verkligen så väl igen mig i många av de saker som hon skrev. Jag har redan innan hon publicerade dessa inläggen känt igen mig i hennes resa tillsammans med Chuck, de här inläggen gjorde mig därför extra berörd.

Egentligen är det emot bloggnormererna att skriva ut hur svår ens häst eller ponny är på sin blogg, du blir på en gång ett bollplank där folk dömer dig från text, bilder eller kortare filmklipp. Bollarna skjuts sedan på dig för självklart är ponnyn inte svår, det är DU som gör fel och garanterat får du även berättat för dig hur du ska gå vidare eller vad du ska göra annorlunda. Nu driver jag en relativt liten blogg och har inte tagit de absolut värsta smällarna, men samtidigt har jag valt att välja vad jag har publicerat. Jag har alltid varit ärlig och jag har aldrig försökt bygga upp en falsk fasad, men i det här inlägget kommer jag faktiskt dela med mig av en väldigt djup sanning som jag knappt vågat erkänna för mig själv.

 

Det är inte förens det senaste halvåret som jag faktiskt insett vilken svår ponny Miro är. Han är verkligen en väldigt välriden ponny, han kan alla grunder och är dessutom väldigt välutbildad. Kortar du upp tyglarna och mjukt lägger om benen söker han sig direkt fram till handen, men bara för att han reagerar så betyder det inte att han är enkel att rida. För att få Miro helt på plats krävs det att ryttaren rider vart enda steg och gör exakt rätt sak vid rätt tillfälle, när han väl kommer dit krävs det fortfarande samma konsekventa ridning. Han är ingen ponny som du kortar upp tyglarna och "sparkar igång" för att han sedan snällt ska springa runt med näsan på rätt ställe samtidigt som bakbenen är igång, absolut inte. Ibland har han dagar där han gör allt för att slippa arbeta korrekt, ibland har han dagar där han är helt med mig: men det krävs fortfarande att ryttaren rider vart enda steg.

Jag säger absolut inte att alla ponnyer är enkla och att Miro är den svåraste av de alla, men sedan finns det absolut de ponnyer som kräver mindre ridning än vad Miro gör. Det är inte förens under det här året som jag har förstått hur svår Miro faktiskt är att rida. Han kräver teknik, tålamod, känslighet och konsekvent tänkande: allting på samma gång i precis lagom mängd. Det är inte många som har fått prova att rida Miro, men av de som fått göra det kan jag erkänna att det är ingen som hittat "de där" knapparna. Alla har varit kunniga och rutinerade, men det är ingen som har lyckats att knäcka Miros kod.

Egentligen är det få som vet hur hårt jag har kämpat med den här ponnyn, egentligen är det nog bara jag och Pernilla som förstår det till fullo. Under det här året har vi tagit oss igenom perioder där vi inte ens har kunnat trava på frykantsspåret för att huvudet går ner som jag vet inte vad samtidigt som ponnyn är överallt och ingen stans. I perioder har vi inte ens kunnat ridit på en 20m volt, Miro har bara dragit käpprätt åt sidan och det har tagit mååååånga meter innan jag fått stopp på honom igen och fått honom att gå åt rätt håll igen. Vi har backat rakt bakåt i en dundrande fart, vad jag än har gjort har jag inte fått honom att ändra riktning. En gång backade vi rakt igenom ett hinder som stod på banan innan Miro förstod att det kanske var bättre att gå framåt. Jag har grinat igenom träningar och jag har nästan fått blodstopp i fingrar och armar för att jag ska klara av att hålla i tyglarna utan att Miro rycker de ur händerna på mig. Det här är bara en bråkdel och jag kommer aldrig kunna förklara med vad vi faktiskt gått igenom under det här året. Jag kommer aldrig i ord kunna förklara hur svår Miro faktiskt är. Till och med Pernilla har suttit upp och ridit honom under dessa perioder, han har försökt att köra lika mycket med henne som han gör med mig.

När Miro började med beteendet trodde vi att han hade ont någonstans, men så var inte fallet. Fallet stavas attityd. Miro är en ponny med ett otroligt starkt arbetshuvud: ibland har du det emot dig och ibland har du det med dig. Så är det bara. Idag, över ett halvår senare, förstår jag inte hur jag orkade kämpa mig från botten tills där vi är idag. När jag tänker på att vi idag kan rida 8m volter i samlad galopp kan jag knappt förstå att vi för bara någon månad kämpade med att han skulle gå på en 20m med huvudet still, bakbenen någorlunda på plats och utan att han plötsligt vek av åt fel håll. Jag är faktiskt stolt över mig själv, över oss. Miro är fortfarande svår, men jag hoppas att vi, *pepparpeppar*, har tagit oss ur den värsta svackan nu. För även om han arbetar med mig är det inte lätt att få alla bitar på plats.

Jag och Miro har inte varit det mest framgångsrika ekipaget på dressyrbanorna. Vi har många gånger åkt hem med ytterligare en sistaplacering i bagaget. Ibland har jag fortfarande varit nöjd och glad, ibland har jag grinat och intalat mig själv att jag är världens sämsta ryttare. Det är så det är att vara Miros ryttare, första dagen känner du dig som världens sämsta ryttare och andra dagen känner du dig som världens bästa. Tredje dagen får du känna båda sakerna under samma ridpass. På tävling har jag egentligen aldrig känt att jag och Miro har varit nummer ett, men jag har kämpat på ändå för att jag vet att vi kan vara det när alla bitar faller på sin plats. Det får ta den tid det tar, för han är verkligen ingen lätt ponny. Jag har aldrig brytt mig om vad andra tycker och har heller ingen aning om vad som sägs bakom min rygg, jag vet heller inte om jag vill veta det eller inte.

Samtidigt vet jag att det finns många som unnar mig lycka, för positiv respons det har jag allt fått. Snarare mer än jag har fått kritik kastat på mig. Det är dessutom något som jag är evigt tacksam för, det har gett mig extra glöd till att kämpa vidare. Flera har sagt till mig att jag och Miro passar riktigt bra ihop och att det är glädje att se oss tillsammans. Jag har även fått höra att det kommer att bli svårt att hitta en lika tålmodig och ödmjuk ryttare som jag. Det finns även de som berättat att de imponerats av mig för min inställning kring prestationer och resultat.


Jag älskar verkligen Miro och skulle inte vilja byta ut honom mot någon ponny i världen. Har driver mig till vansinne men samtidigt förgyller han mina dagar. Jag kommer i slutänden att ha lärt mig så otroligt mycket på honom som jag kommer att kunna ta med mig genom livet, inom såväl hästsporten som vardagslivet. Miro är verkligen min bästa vän och jag är så otroligt tacksam över att få vara hans ryttare.