Frågorna kommer titt som tätt, både i verkligheten och här på bloggen. Det är så svårt att veta vad jag ska svara för jag vet inte ens om jag själv har svaret på frågorna . Här kommer ett inlägg som jag filat på under en lägre tid, ett inlägg där jag ska försöka göra ge en liten klarhet om allt som rör ponnytiden, mitt sista ponnyår, Miro och storhästtankar.

Jag har alltid varit en ponnyryttare innerst inne, för mig har tankar på storhäst känts väldigt långt borta även om de alltid funnits där. När folk har frågat mig varför jag fortfarande rider ponny har det för mig varit det mest självklara i världen, du får en ponnytid i ditt liv och för mig är det en självklarhet att ta vara på den. Jag har aldrig förstått förtjusningen med storhäst, jag har alltid sett charmen i ponnyerna. Det är inte förens jag började rida ridskolans storhästar regelbundet som jag insett att rida storhäst faktiskt kan vara minst lika roligt som att rida ponny. Jag har fått blodad tand och tankarna på storhäst har allt växt mer och mer.

Överst till vänster: Jag och Gerda 2010     Överst till höger: Jag och Bruning 2011
Nederst till vänster: Jag och Figaro 2012     Nederst till vänster: Jag och Debbie 2012
Tanken på att det här är mitt sista ponnyår är väldigt skärmande måste jag säga. Jag kan inte riktigt förstå att det här är sista året som jag får tävla ponny på riktigt och att den här tiden aldrig kommer att komma tillbaka. Samtidigt är jag väldigt tacksam för allt jag hittills fått ut av den. Jag fick stadigt början på ridskolans ponnyer, tillsammans med Blacky fick jag starta mina första klubbtävlingar samtidigt som jag på Zanzibar fick starta mina första lokala tävlingar. De två lärde mig så otroligt mycket och de har verkligen lagt grunden för min ridning. Sedan har vi Miro, han som har lärt mig allt och lite till av det jag kan. Han har verkligen utvecklat och utvecklar fortfarande min ridning något otroligt. Evita och Jumanji har givetvis varit med på ett hörn även de, byggt upp mitt självförtroende när det behövts som mest och även gett mig en hel del ridmässigt.

Jag har verkligen haft tur. Fem helt underbara och olika ponnyer som matat in mig med kunskap och erfarenheter. Ponnytiden är dessutom inte slut ännu och jag lovar er att jag kommer ta vara på den tiden in i den sista sekund. Jag kommer inte ångra eller älta något när den är slut, den här tiden kommer att ha gett mig tillräckligt ändå även om jag inte gjort exakt allt som den kan erbjuda. Tiden som är kvar kommer jag dessutom att ta tillvara på tills sista sekund, det kan jag lova er.

När jag ser tillbaka på min ponnytid kommer jag inte framför allt att tänka på vad jag presterat på tävlingsbanan. All tid som jag spenderat med ponnyer, från stallvardag och träning till tävling, det är min ponnytid. Min ponnytid kommer heller inte sluta bara för att det plötsligt blir 2014, all den tid som jag kommer spendera med ponnyer efter det kommer också vara en del av ponnytiden tycker jag.

I mitten: Jag och Zanzibar 2010
Nederst till vänster: Jag och Jumanji 2013    Nederst till höger: Jag och Miro 2012

När det kommer till hur jag ska göra vid slutet av mitt ponnyår vet jag faktiskt inte. Jag har alltid varit inställd på att Miro ska säljas men ärligt talat får vi se hur det blir med allt när den tidpunkten kommer. Kanske känns det rätt att sälja honom när säsongen är slut, kanske känns det mer rätt att behålla honom över vintern för fortsatt träning och sedan starta honom bland storhästarna. Personligen tycker jag att den möjligheten är guld värd, att jag faktiskt kan starta honom bland storhästarna utan att behöva mäta upp honom om jag skulle vilja det.

För mig är det inte brottom att bli av med honom för att gå över till storhäst, för även om det känns lockande att skaffa storhäst är jag lite velig. Jag har ingen aning om hur mitt liv ser ut efter studenten och jag har ingen aning om jag i framtiden kommer ha ekonomiska förutsättningar eller tid för en storhäst när gymnasiet är slut. Framtiden får utvisa helt enkelt.

Miro kommer heller inte att säljas till första bästa som vill ha honom, för mig är hans nästa hem väldigt viktigt. Han är så mycket mer än en tävlingskamrat för mig, han är min bästa vän och livsglädje. Jag vill att Miros nästa ryttare ska se honom på samma sätt som mig, som en bästa vän och inte som en tävlingsmaskin. Det spelar ingen roll om nästa ryttare vill satsa mot SM eller bara utvecklas även om det vore roligt om någon skulle vilja fortsätta att förvalta den kapacitet och potensial som Miro faktiskt bär på. Hemmet är det absolut viktigaste och jag har faktiskt några matchningar i huvudet som jag gärna skulle vilja se honom tillsammans med i framtiden, sedan får vi se hur det blir när allt väl kommer till kritan.


Som ni säkerligen förstått vet inte ens jag hur framtiden kommer att se ut. Det finns så mycket tankar men jag tycker ändå att det bästa är att låta tiden utvisa hur det blir, för det känns bäst för mig. Jag vill inte sätta ett slut redan nu för slutet behöver inte vara nära. Från min sida kommer det behöva mycket mental förberdelse innan jag låter Miro gå, idag förstår jag inte ens hur jag någonsin kommer kunna släppa taget om min älskade ponny.

Jag tänker inte utelåta några frågor så om ni undrar eller funderar över något, fråga! Det är inte säkert att jag kan ge ett direkt och konkret svar, men jag kan alltid försöka så gott jag kan. För jag förstår om det här inlägget kanske inte gav er mer direkta svar än innan.