Idag är dett ett år sedan jag satt upp på hästryggen igen efter min armbågsskada som jag fick i början av februari samma år. Givetvis var Evita den första ponnyn som jag satte mig upp på, lite mer lugn och obrydd jämfört med Miro. Minns tydligt vilken skillnad det var på henne, hon hade verkligen utvecklats enormt under de knappa två månader som jag varit ifrån hästryggen. Tydligt tecken på att man blir väldigt hemmablind. Att dessutom tänka att hon utvecklades ytterligare efter det här passet, det är en underbar tanke.

Jag tänker på Evita varje dag, vissa dagar saknar jag henne så att det gör ont. Tänker på allt som vi missade att göra under vår tid, saker som jag så gärna skulle viljat gjort en gång till innan hon flyttade hem igen. Min finaste prinsessa. ♥