Idag var det dags för första passet uppsuttet efter Miros två veckor lång vintervila. Planen var att skritta ute på den uppskottade "transportparkeringen", men när jag insåg att lektionerna inte började förens vid sju idag tog jag mig in i ridhuset istället.

Jag började med att skritta honom en 10 minuter för hand, det första som hände var att han blev superspänd på grund av knak/droppande på läktaren. Spändheten höll i sig även när jag kom upp på ryggen och han var lite som en blandning mellan tickande bomb och fiolsträng. Han hoppade till för minsta lilla ljud och knäppte totalt av i nacken, ingen ridkänsla över huvudtaget helt enkelt. Jobbade honom på en volt där jag ställde och böjde honom massor, varierade skritten och gjorde allt för att få honom att koppla av. Ökade och minskade volten, red superstora vändningar på bakdelen (som en volt tillbaka i sluta, kan man säga) och försökte sysselsätta honom bara.

Tillslut började han slappna av, längde ut halsen och jag kände hur ryggen började komma upp. I det arbetet kändes han väldigt fin, där han ska vara helt enkelt. Kändes skönt att få avsluta med den känslan, visserligen lyssnade han fortfarande efter ljud och spände till men han kunde arbeta på utan att stressa upp sig trots det. Avslutade sedan med att skritta av honom för hand en stund innan vi lämnade ridhuset.

Med facit i hand skulle jag kanske ridit ute i alla fall, garanterar att han skulle varit avslappnad från början då. Lite töntig är han dock, vi var säker 30 m från ljudet och han hade öronproppar i öronen, lilla töntponnyn. Men men, som folk brukar säga: det är det där som krävs för en riktig bra tävlingsponny!

Ganska söt är han i alla fall, bild från dagen.