Det här är ett inlägg som jag försökt skriva ihop många gånger, ett inlägg om den tiden som jag fick med Zanzibar. Jag vet att inlägget kommer skrivas med tårar i ögonen, men på något sätt kommer det samtidigt kännas skönt att en gång för alla få ner vår tid i ord. Det var så här det en gång började ...

Det är svårt att tänka sig att jag en gång i tiden sa att jag aldrig skulle börja rida Zanzibar. Med sina 136cm över manken var han inte tillräckligt stor, det var mycket bättre att gå direkt upp på D-ponny tyckte jag. Men det där med att man "aldrig ska säga aldrig", det stämmer nog ganska bra: i dagens läge ångrar jag inte en sekund att jag gav den lilla ponnyn en ärlig chans.

Sommaren 2009 började vår tid tillsammans. Ibörjan utav sommaren fick jag rida honom till Solvarbo över Midsommar, för att sedan rida honom hem igen efter helgen. Innan det var dags för honom att få åka iväg på sin riktiga sommarliva han jag rida ett dressyrpass på honom i ridhuset, ett pass som jag minns att jag var väldigt nöjd med.


Bilden är tagen uppe på Näs, efter det avslutade ridpasset.
När det var dags att sätta igång hästarna igen var mitt självklara val utav ponny just Zanzibar. Jag hade en otrolig tur och fick rida honom i princip varje ridpass. Ny knappar hittade jag hela tiden och vad jag kommer ihåg så var jag alltid nöjd efter de avslutade ridpassen.

Årets hopp- och dressyrkurs kom, där jag från början tänkt rida Zanzibar, men på grund av min hopprädsla valde jag innan sommaren att ta Harley istället. Det slutade dock med att jag red Zanzibar på dressyrpassen och Harley på hoppassen, något som gav mig väldigt mycket. I hoppningen hade jag en häst som hjälpte mig över hindren, i dressyren fick jag rida en häst som gav mig en bra ridkänsla.


Jag och Zanzibar under ett av kursens dressyrpass.

Efter kursen visste jag att det här var "min" nya ponny, det var Zanzibar som skulle få bli Blackys efterträdare. Det blev dessutom inte sämre av att jag kort därpå fick veta att jag och Zanzibar skulle bli ett av fyra ekipage i klubbens DIV II lag, som det året bestod av 3/4 lektionsponnyer. Jag var förväntansfull, tänk att jag skulle få komma ut på de lokala banorna.

Några veckor därpå, närmre bestämt den 30 augusti var det dags för vår tävlingsdebut, då hade jag ridit Zanzibar regelbundet i ungefär en månad. Jag var sjukligt nervös när jag smorde hans utrustning och knoppade en man för första gången, men det var skönt att debuten skulle ske på hemmaplan. Jag och Zanzibar tog oss igenom programmet med endast en större miss, vilket var korsgalopp i en mellangalopp, men jag var så nöjd över att jag bara tagit mig igenom programmet. Vi slutade på 54,48% och det räkte till en 4:e placering! Ni kan nog bara gissa hur nöjd och glad jag var efter den dagen.


Film på ritten hittar du HÄR.

Fram till nästa omgång av DIV II hann jag och Zanzibar träna ytterligare, annars var det inte så mycket speciellt på planeten för vår del. Dagen före vår första start på bortaplan kom, då var det åter igen dags att börja förbereda inför ännu en tävlingsstart. Tävlingsdagens morgon kom och det var dags att lasta på ponnyerna på transporten, Zanzibar gick tveksamt in efter Goliat. Väl på tävlingsplatsen fick jag vänta en stund innan det var dag för mig att rida.

Själva programmet gick bra även den här gången, Zanzibar var dock kissnödigt vilket resulterade till att det inte gick så fort framåt. Trots det gjorde vi en självklar förbättring på vår procent som slutade på 61,03%, som räkte till första utanför placering. Jag var lika glad för det, visst var det tråkigt att komma första utanför, men för mig gjorde det inte så jättemycket.


Film på ritten hittar du HÄR.

Det gick ytterligare några veckor innan det var dags för den sista omgången. Tävlingsmorgonen kom, ponnyerna lastades och vi åkte än en gång iväg till tävlingsplatsen. På framridningen tyckte Zanzibar att han var ensamast i det stora ridhuset, trots att han egentligen hade sällskap. Vi lyckades i alla fall prestera bra på banan, jag var nöjd efter ritten som slutade på 56,89% som la oss första utanför placering.


Film på ritten hittar du HÄR.

Helgen där på gick KM av stapeln hemma på klubben. KM arrangeras vanligtvis helgen v. 24, men det året regnade det så otroligt mycket att klubbmästerskapet flyttades fram. För mig var det väldigt bra, eftersom jag under den tiden hittat en ponny att starta med.

Jag visste redan innan att mina chanser till att ta en placering i lektionsponnykategorin var stor, men ärligt talat tänkte jag inte så mycket på det. Framridningen var bra, inne på banan blev han lite seg men inte märkvärt mycket. Efter ritten var jag nöjd, och ännu mer nöjd blev jag. Procenten landade på 61,03% och det räkte till en seger på lektionsponny! Ni kan nog gissa er till vem som var glad?


Film på ritten hittar du HÄR.
Vår första tävlingssäsong var därmed över, nu gällde det istället att sikta på vinterns träningar. Målet under vintern var att hitta en där han inte tippade in med nosen bakom lodplan. Under träningarna gick vi från klarhet till klarhet, i slutet av november blev han klippt vilket var en chansning. Tidigare år när de försökt har han kunnat bli lite smågalen, inte bara under själva klippningen, utan även efter. Allting gick i alla fall bra, Zanzibar var nästan segare första träningen efter klippningen.


Nyklippt ponny som provar täcket jag köpte på mässan i Globen.

Under jullovet blev det en hel del ridning på Zanzibar, både träningar och för att hålla igång honom lite. Vi kom hela tiden framåt i ridningen, även om vi utsattes för frostade dörrar och speglar som var mycket farliga. När lektionerna började igen efter juluppehållet fick jag Zanzibar på var eviga hopplektion. Det var med en skräckblandad förtjusning som vi tog oss igenom lektionerna, för samtidigt som jag tyckte det var läskigt så var det otroligt roligt på samma gång. Mitt självförtroende växte hela tiden, även om hindren låg på runt 50cm och oxrarnas bakbommar var nedlagda.

Vi fortsatte även med dressyrträningarna där det verkligen gick superbra. Lurade med mamma med kamera för att filma under en av träningarna, självklart gick den sämst av alla. Just den träningen var läktaren superläskig och Zanzibar superspänd, jag åkte till och med av. Vi travade ner mot läktaren, rätt som det var for Zanzibar iväg och jag åkte i backen. Riktigt snygg var han däremot när han lekte hingst efteråt.


Printscreen från träningen med en spänd ponny.

Våren började komma, vi fortsatte att bygga självförtroende under hopplektionerna och utöver de vanliga dressyrträningarna tränade vi även en gång för Göran. Vi hade en programridning på klubben som vi givetvis deltog i, vi red en LB:1. Genom programmet kändes han lite småseg och jag fick inte riktigt till känslan, men när jag pratade med domaren efteråt fick jag väldigt bra feedback. Det visade sig att vi red på dagens högsta procent och även procentrekod för vår del, 61,38%! I efterhand är jag verkligen nöjd med ritten, det kändes nog segare än vad det egentligen var.


Film på ritten hittar du HÄR.

Helgen därpå var det dags för vår hoppdebut. Vi skulle hoppa 50cm på årets Påskhoppning, men när de la in en 30cm klass valde jag att ta den istället. Jag kände att jag hellre hoppade över bommar med ett gott självförtroende än att rida runt 50cm, där jag visste att jag skulle vara väldigt osäker, speciellt på oxrarna. Vi kom runt vår runda felfritt och fick vår första CR-rosett.


Film på ritten hittar du HÄR.

Jag red Zanzibar på alla hopplektioner under den terminen, utom en där jag valde att ta Grey för att våga hoppa lite "värre" hinder. Tillsammans hade jag gått från att knappt våga galoppera över bommar, till att hoppa räcken på 50cm med självförtroende. Det var sällan vi stoppade på grund av Zanzibar, oftast var det jag som tvekade på min ridning. Stoppen berodde på att jag styrde honom från hindren, jag vet inte hur många gånger vi stannade öga mot öga med ett hinderstöd. Jag är faktiskt imponerad över hur Zanzibar tog hand om mig, men i det stora hela handlade det om att jag kunde rida honom med rätt stöttning fram till och över hindren.


Under en av vårens hopplektioner.

I maj började vi leta ponny och jag visste att min tid med Zanzibar hade en begränsning. Vi fortsatte att träna inför vår lokala hemmatävling och KM. Dagen innan vi åkte på det som visade sig vara vår sista "leta-ponny-tripp" skrittade jag upp Zanzibar för första gången det året, jag och Karin hade dessutom en mysig fotostund där uppe med alla ponnyer. Det är livet, en hage full med grönt gräs och fina ponnyer.


Kamera och ponny, kan det bli bättre?

Det var dags för vårens lokala tävling på klubben, jag och Zanzibar skulle debutera två nya program. Alla våra tidigare starter hade gått i LB:1, nu skulle vi rida LC:2 och LB:0. Programmen pluggades in och tävlingsdagen kom tillslut. På framridningen till första klassen var han riktigt taggad i början, slarvred jag väldigt mycket i programmet. Han hade tappat lite bjudning när vi gått från ridhuset till lilla ridbanan (väldigt tungriden), så när vi kom upp på tävlingsbanan gick allting helt plötsligt väldigt enkelt. Jag red i ett väldigt överilat tempo på grund av det, plus att det blev en del stressridning. Procenten landade på 57,50% som la oss på en 2:a plats, första utanför placering (det var en delad förstaplats, där av ingen andraplacering).

Inför nästa klass laddade vi om. Han var superfin på framridningen, men precis när det började dra ihop sig för vår tur kom världens åskväder. Tävlingen fick avbryta för en stund på grund utav det, jag och Zanzibar lyckades inte spänna av efter det. Vi båda var som fiolsträngar och araben i Zanzibar kom verkligen fram. Prestationen var kanske bra med tanke på omständigheterna och resultatet landade på 53,43% som la oss på en delad näst sistaplats.

Vår sista lokala tävling uppnådde kanske inte de resultat som jag hoppats på, men jag kunde inte annat än att vara nöjd ändå. Jag har ingen annan än mig själv att skylla på i vissa lägen, Zanzibar gjorde ju sitt bästa.


Har tyvärr inte lagt upp några filmer från den tävlingen.

Fram till KM hann jag rida min avslutning för terminen på Zanzibar, en kombinerad hopp- och dressyrlektion dubbeltimme. Både dressyren och hoppningen gick verkligen bra, jag var riktigt nöjd med honom efteråt. Efter lektionen skrittade jag honom till Näs, Karin var med och tog några bilder på oss där uppe.


En av alla fina bilder från den dagen.
KM väntade till helgen, där vi startade LC:1 som förklass och LB:1 som KM-klass. Jag ville så gärna få revanch från den lokala tävlingen och framför allt ville jag ligga i toppen när det kom till KM för lektionsponny. Till första klassen var han riktigt taggad, på banan var han ganska spänd nere vid C. Vi lyckades prestera en bra ritt, med endast två större missar. Resultatet landade på 60,00% vilken gav oss en CR-rosett.

Med en bra ritt i LC:1 var det inga problem att ladda om för LB:1. Programmet gick bra, men även här var han lite spänd nere vid C. Jag var nöjd efteråt och det slutade på 61,38%, som räkte till för att vi skulle bli klubbmästare ännu ett år! Vi kunde inte fått ett bättre avslut på vår tid tillsammans, det hade vi verkligen inte kunnat få. Världens bästa Zanzibar.


Film på ritten hittar du HÄR.

Sommar betyder sommarbete för lektionsponnyerna, vilket betydde att Zanzibar åkte iväg medan jag hade Miro att fokusera på. Jag saknade min lilla plutt varje dag, så till slut tog vi bilen ut till Solvarbo för att hälsa på honom. Det blev ett kärt återseende, jag kliade och pussade massor på ponnyn!


Bild från betet i Solvarbo.

När Zanzibar kom hem från bete igen fick jag rida honom några gånger under igångsättningen. Jag red honom även på halvrid under årets dressyr- och markarbetskurs eftersom jag inte ansåg att Miro orkade gå två träningar om dagen ännu. Det var så otroligt roligt att får rida Zanzibar igen, på något sätt kände jag mig verkligen som hemma.

Under hösten red jag honom på två hopplektioner, den första gick väldigt bra medan den andra satte mitt självfötroende på prov. Jag vet inte hur många gånger jag la i handbromsen i en 5,5a, vi stannade ett x-antal gånger på b-hindret. Efter det valde jag att inte hoppa honom något mer. Tråkigt nog red jag honom inte på någon dressyrlektion efter det heller, men jag minns hur underbar han var att rida de där hopplektionerna.

Under jullovet fick jag rida honom en gång, det var en underbar känsla att få sitta på honom igen. Tyvärr märkte jag tydligt hur stor jag var på honom när jag var van att rida Miro. Min känsla för Zanzibarridning var kanske lite ringrostig, men passet gick bra tillslut och jag njöt i fulla drag av att få sitta på hans rygg igen. Vad jag inte visste var att den där gången, den 3 januari 2011, skulle komma att bli den sista.


Lurvig och hungrig ponny!

Även om jag slutade som skötare på Zanzibar när vi köpte Miro, brukade jag fortfarande pussa och hälsa på honom med jämna mellanrum. Zanzibar (och Blacky!) var ju fortfarande "mina" små ponnysar, så varje gång jag gick förbi boxarna var jag ju tvungen att i alla fall titta på dem. Min plan var att jag skulle rida lite dressyr med Zanzibar under våren, för att sedan kunna starta ett sista KM på honom. Tyvärr gick inte den planen att genomföra.

Zanzibar blev som sagt halt, ibörjan tänkte jag "det går väl över". Jag visste ju hur det varit ett tidigare år, han hade varit dålig på vintern/våren för att sedan komma igång igen efter sommaren. Min tanke var i alla fall inställd på att han skulle bli bra, men i början av sommaren fick jag veta vad hans hälta faktiskt berodde på.

Hela sommaren stod han ute i Solvarbo, jag längtade efter honom. Sedan kom dagen, den 10 augusti, dagen med beskedet. När Pernilla sa att hon ville prata med mig innan jag gick hem började jag ana och mina aningar visade sig vara rätt. Tårarna började givetvis rinna på en gång, ett av de värsta besked som kunde komma. Zanzibar kom hem från betet på eftermiddagen, under kvällen ägnade jag honom en timme med bara mys och borstning. På någotvis var det precis som att han förstod, när jag borstade honom under magen där han vanligtvis brukar vara kittlig reagerade han inte, det samma när jag ryckte några slingor av hans man. Avslutningsvis stod han med sin mule på min axel och blåste varmluft i mitt öra, som han så många gånger gjort tidigare.


En av alla de bilder som togs.
Dagen därpå försökte jag ta mig igenom på bästa sätt, hela kvällen spenderades sedan nere i hagen med Zanzibar. Massor utav bilder klickades av, på honom och på mig. Det var en mysig stund där humöret faktiskt höll sig bra uppe för min del. Sedan var det dags för kvällsfodring, sin sista måltid fick han där nere i hagen. Jag satt sedan framför honom och bara tittade på honom medan han åt. Småpratade och klappade honom på mulen. Jag berättade för honom hur mycket han betydde för mig, att jag aldrig skulle glömma bort honom och jag tackade för allt han gett mig.

Den absolut värsta biten var att gå där ifrån och det var inte förens då tårarna kom. Jag har aldrig någon gång varit påväg så många gånger som då, att ta besultet att gå från hagen var inte lätt. För sista gången andades jag in hans egna, alldeles underbara doft, lät fingertopparna för sista gången röra vid hans päls och mina sista ord viskades i hans öra. God natt. Vi ses. Jag älskar dig.

Gråtandes lämnade jag slutligen hagen, det blev bara värre allting. På vägen hem i bilen såg jag honom för sista gången stå där i hagen, jag tittade ut genom rutan tills träden skymde sikten. Världens finaste Zanzibar. Han fick i vilket fall det bästa avslutet, en underbar augustinatt i Helios sällskap.


Vår sista stund tillsammans.
Dagen efter valde jag att inte gåupp till stallet förens flera timmar efter det att han åkt iväg. Jag kände att jag tagit mitt farväl kvällen innan, det var så skönt att slippa ha massor utav folk runt omkring sig. Det var mycket bättre när det bara var han och jag.

Idag har det gått ett år sedan Zanzibar försvann. Jag saknar honom så otroligt mycket, men samtidigt är jag väldigt tacksam för att jag fick chansen att lära känna den underbara ponnyn. Tillsammans med Zanzibar har jag upplevt otroligt mycket. Han var den första ponnyn som jag red ordentligt i form, han var den första ponnyn jag startade lokalt och blev placerad med. Känslan att rida in på en dressyrbana med honom var dessutom enorm, han älskade verkligen att visa upp sig där inne. Jag lever fortfarande på den känslan, över hur han malligt gjorde den första uppridningen, för att sedan bjuda till tills det var dags för den sista. Jag kan inte låta bli att fantisera om hur långt vi hade presterat om jag fortsatt att rida honom.

Jag är så glad att jag inte utgick ifrån att han var för liten, tänk vad jag då gått miste om. Zanzibar kommer alltid att ligga mig varmt om hjärtat, han var (och är) för mig en otroligt speciell ponny med sin egen charm. Tack än en gång för allting som du lärde mig, vår tid blev utan tvekan allt för kort. En dag ses vi igen, jag lovar.

Det finns så otroligt mycket bilder på honom, långt ifrån alla är visade ...