En vecka har gått och tomheten ekar här hemma efter dig. Jag tror fortfarande att du väntar på mig när jag går in genom dörren, men inte. Ibland får jag känslan av att du puttar upp min sovrumsdörr på kvällarna, men den är fortfarande stängd. Rätt som det är känns det som någon hoppar upp i sängen, men allt är bara en inbillning.

Bamse (andra katten, Trulsas bror) saknar dig också. Ni var kanske inte världens bästa vänner under de senaste åren, men han inser nog nu vad du betydde för honom. Han går runt här hemma och letar efter någon, är extra kelig och sover på dina sovplatser. Mamma berättade även att samma dag som du vandrade vidare hade han kommit in med en råtta och skrikit, hon förstår nu att den antagligen var till dig. När vi gick till Torkel låg Bamse och vaktade din skinka, men du kom aldrig tillbaka för att äta upp den.

Vi saknar dig så mycket, min älskade vän. Det finns ett hålrum som aldrig kommer fyllas igen, men livet går vidare även om det känns jobbigt ibland. I mitt minne lever du för alltid, i hjärtat med för den delen. Tårar som rinner för min kind, en dag ses vi igen.