Ibland tar livet snabba vändningar och det är svårt att förstå att du inte längre finns kvar med oss på jorden. Längst bak i mitt huvud vill jag fortfarande få det till att allting är som vanligt, att allting kommer vara som det alltid har varit. Det kommer ta tid innan jag förstår att det hela är verklighet, att det inte är en mardröm som man sedan vaknar upp ur.

Det är svårt att förstå att någon som lekte som vanligt med leksaksråttor och snoddar, tiggde skinka vid frukostbordet och mat vid övriga måltider, som sprang in och ut genom dörren inte finns kvar här längre. Allting kommer bli så annorlunda. Det kommer inte längre vara någon som puttar upp min sovrumsdörr kvällar och nätter eller någon som ska ligga och trängas där man själv vill ligga i sängen. Jag kommer inte längre ha sällskap när jag ligger och tittar på Vänner eller ha någon sittandes på skrivbordet. Vilka ska nu hoppa på och fräsa åt varandra, i ren syskonkärlek? Saker som jag förut kunde störa mig på för att det var jobbigt kommer jag nu att sakna, för ingenting kommer vara som det varit förut.

Den här natten har varit den jobbigaste sedan Zanzibar försvann, dagen med för den delen. Jag är glad över att jag kunde ligga kvar i sängen den där extra timmen och bara tänka imorse. Skoldagen har varit hemsk, det har varit ett konstant svidande bakom ögonlocken.

Att du skulle försvinna en dag, det har jag vetat länge. Jag trodde dock aldrig att det skulle hända så här snart och plötsligt. Från att ena veckan vara som vanligt till att bara rasa i vikt och vägra äta. Jag förstod så väl igår att det här var slutet, när du bara slickade dig lite om munnen när du blev erbjuden skinka. Att se någon som man älskar så mycket må så dåligt, det gör ont i hjärtat.

Jag är glad åt att vi kunde hjälpa dig så fort, att Torkel hade mottagning igår kväll. Allting gick så fint och smärtfritt till. Att se dig ta dina sista andetag samtidigt som jag klappade dig gång på gång gjorde så oerhört ont i hjärtat, men det kändes samtidigt så rätt. Jag kommer aldrig glömma bilden av hur du låg där på bänken, djupt sovande i en värld där bara godhet existerar. I en värld där det finns skinka och råttor i obegränsad upplaga.

Jag saknar dig så att det gör ont, älskade vän. Tårarna bara rinner ner för kinderna. I vanliga fall skulle jag borrat ner näsan i din mjuka päls för att söka tröst, men det går inte längre. Det känns som att en bit av mig saknas, för efter tretton år har du blivit en sådan stor del av mitt liv. Sov sött min älskade, tack för att du förgyllt mina dagar under alla dessa år. ♥


Trulsa

29 mars 1999 - 3 april 2012