Miro kändes konstig i framridningen, stod emot och kändes arg på något sätt. Högerbak var naturligtvis boven i dramat, därför låg träningens fokus på att få loss det. I högervarvet fick jag därför rida svag bogen in i ett friskt tempo framåt för att få igenom det, i vänster gjorde vi samma sak fast i svag tagen bakdel. Miro var trots det väldigt motsträvig, gick emot mig så gott han kunde gång på gång. Han var irriterad på en annan häst som var där inne och lite sådär.

Det släppte mer och mer in i passet, men han försökte hela tiden smita undan genom att lägga latsidan till. Vi jobbade mycket med rakriktningen och min sits, framför allt att jag inte ska snegla ner åt höger som gör att jag blir sned både här och var (det jobbade vi på när jag red Jumanji också). Tillslut, efter mycket slit, fick jag till honom bra i både traven och galoppen, i båda varven.

Känslan på slutet var väldigt bra, men ett tag trodde jag faktiskt inte att han skulle släppa till. Men tillslut började ”den där” känslan komma. När Miro bara släpper alla spärrar, man känner hur han växer under en, bakbenen jobbar och frambenen blir runda. Jag behöver inte påminna honom om vilket tempo han ska gå i gång på gång. Han bär sig själv och jag kan inte annat än att sitta och ler för att jag har en sådan oerhört fin ponny.

Även om jag inte fick till det förens på slutet är jag väldigt nöjd med träningen. Ibland är det bra att han kan visa en motsträvig sida på träning för då får jag ju vägledning till hur jag ska rida igenom problemet. Pernillas kommentar i slutet var något i stilen med: ”Tänk om han kunde gå sådär i ett helt dressyrprogram. Det vore så spännande att se vad procenten hamnade på.”

Nu blir det hårdträning på min blick en tid framöver, lägga in det i minnet och BARA tänka på det. Jag brukar kunna lösa problem relativt fort bara jag tänker på det hela tiden, så nu jäklar!