Först tänkte jag berätta lite om min hopprädsla, hur den kommit och hur jag nästan lyckats bota den för att vara tillbaka till ruta ett!

---

När jag var mindre var det ju hoppning som gällde och jag vet att jag drömde hur jag skulle ut och hoppa med min ponny i framtiden. I mina drömmar vad det ett brunskäckt c.ponny sto, haha. Men mitt mod försvann. Det började när jag var på ridläger sommaren 2008, jag fick hoppa en häst som bara drog med mig och allt ridläraren sa var "-styr mot hindret, lägg inte massor av volter!". Så länge jag hoppade med Blacky gick det bra, men jag hopade honom kanske 1-2 gånger efter det och sen var det andra som gällde. Rädslan började smyga sig fram mer och mer. Sista gången jag hoppade innan vi åkte till Thailand hoppade jag Zanzibar och givetvis åkte jag av, men jag satt upp igen och rättade till felen och det gick bra. Men att inte hoppa på 3 månader efter man åkt av och dessutom var lite osäker var inget vidare. Jag drömde mardrömmar om hur jag krachade i hinder natten innan vi skulle hoppa på lektion någon vecka efter jag kommit hem! När jag kom till stallet och såg att jag fick Harley blev jag lugn, men sen kom inte en tjej och då tyckte Cissi att jag skulle hoppa Grace. Men jag vägrade, även om hon är snäll blir hon ju lite på och pigg och glad. Fick rida Surprice istället och jag överlevde även om jag blundade 4 meter innan alla hinder!

Sedan fick jag hoppa Harley veckan efter och då gick det lite bättre, faktiskt. Anmälde mig på hopp och dressyrkursen på Zanzibar, men bör till Harley med tanke på hoppningen. Lägret gick bra, även om det var en skärckblandad förtjusning! Men vi hoppade faktiskt bana på 70cm!

Fick hoppa en del olika hästar under terminen, minns faktiskt inte ås mycket mer än att jag tyckte det var lite obehagligt och läskigt. Hoppade i alla fall Harley på julklappshoppningen. PÅ jullovet anmälde jag mig och Zanzibar på markarbetsträning och ni anar inte hur sjukt stolt jag var över mig själv som hoppat över ståenda block på honom! Utan stigbyglar till och med! När vårterminen började fick jag Zanzibar på hopplektionerna och jag insåg charmen med att hoppa honom, det var inte så jätteläskigt. Jag kom över det värsta steget å. Jag kunde lite på honom, jag kunde få honom över de där 50cm hindren! Men nog utsatte jag honom för katastrofet, som att vända ifrån hinder eller nita honom öga mot öga med hinderstödet .. Tur min fina grabb accepterade det. ♥

När jag hoppade honom på avslutningen var jag så lycklig, vi kunde, bara vi gjorde det tillsammans! Suget över att hoppa lite med Miro kom ganska fort och efter någon vecka skuttade vi över en bom som låg på nerlagda block. Vi bara pluppade över den. Någon vecka senare hoppade jag med honom, det var lite läskigt faktiskt eftersom han gärna ville bestämma själv och det ville jag också, haha. Red lite markarbete på honom efter det, galopperade över en galoppbom bara för att lära mig känna avstånden vilket fundearde kanon! Jag var säker på att det här var min "läromästare", han skulle lära mig våga!

När jag var hos Felicia fick jag ett riktigt hoppsug, så när jag kom hem var det hinder som gällde. Det var våran 2 månaders dag. Men det gick ju som det gick, andra språnget hoppade han mig ur sadeln och drog iväg och bockade .. Då var jag inte modig längre. Det var nog en ren tur att Cissi var där! Annars hade jag nog skrittat över en bom på marken ungefär. Hon la ner hindret och jag tog det två gånger tror jag, det var skitläskigt! Några veckor senare hoppade jag honom på lektion. Kvar satt jag men jag var livrädd! Men han tog bra hand om mig, i alla fall. Efter det tog jag beslutet, ingen mer hoppning på Miro förrens jag var säker. Det vi har gjort är att trava bommar ungefär 2 gånger sen den där hopplektionen, vilket var i början av september.

På lektion började det med att jag red Zanzibar, men nu var det läskigt igen. Jag höll ihop honom för mycket, vågade inte rida fram honom ordentligt. Efter en lektion när jag nitat honom mitt i 5,5 beslöt jag att det här klarade jag inte av. Efter det har jag inte hoppat honom heller. Jag fick bara rida de snälla hästarna och ni kanske kan gissa hur stolt jag var över mig själv när jag hoppat en oxer på Grey på 80cm? Lycka!

Jag ska besegra det här, jag har bestämt mig för det. En dag vill jag våga hoppa med Miro, så är det bara. Och vem ska hjälpa mig dit? Ingen annan än Evita, hon är mitt nya förtroende!


Jag och Blacky, KM -08


Jag och Harley -09


Jag och Zanzibar i våras.


Jag och Miro hoppar för första gången.


Första gången jag hoppade Evita, första gången jag red henne.

Jag tycker det är väldigt roligt att hoppa, när jag känner mig trygg och säker. Även om det inte är några höjder, men det är inte höjden som avgör tycker jag. Tycker det är jätteroligt att titta på hoppningen, speciell på lite högre nivå. På lokal nivå är jag oftast glad att jag står bakom kameran och inte uppfattar allt som händer, jag är faktiskt lite smårädd när viss aflänger runt som tokar på sina ponnyer! Och när det gäller att fota, är det lättare och roligare att fota hoppning!







Kanske inte så mycket åsikter? Men men. ^^