För andra är det svårt att förstå, hur ett djur på fyra ben kan betyda så mycket. Det är ju "bara" en häst och de passar bäst på mackan, hur många gånger har man inte fått höra det i sitt liv? Icke-hästmänniskor förstår inte det starka bandet mellan människa och häst, de vet helt enkelt inte vad äkta kärlek och vänskap betyder.

Men vi förstår, vi hästmänniskor. För oss betyder det allt när hästen gnäggar när man kommer gåendes eller de sakta lägger huvudet på axeln. Hästarna förstår allt, utan att vi ens behöver förklara. De lyssnar och tröstar. I vått och tort finns de där, vid glädje eller sorg. Våra vackra, fyrbenta vänner. Känslan är helt obeskrivlig, det är någonting som man måste uppleva för att förstå.

När jag skrev min uppsats till NP i svenska skrev jag om just det här ämnet, "Ett ljus i mörkret" var rubriken. Eftersom den skulle vara personlig och skriven ur författarens perspektiv skrev jag om mig och Miro. Jag blev väldigt nöjd med den, visst, finns några små detaljer jag hade kunnat fixa till sådär i efterhand men den var absolut inte dålig. Tyvärr får jag inte se den mer, eftersom den ska ligga inlåst i ett skåp i flera år. Det jag skrev om var i alla fall mina egna tankar mellan sambandet häst - människa, hur de gav en kraft och energi när det kändes motigt men att de samtidigt var den man delade sin glädje med. Hade gärna velat dela med mig av den här på bloggen, men det går ju tyvärr inte för sig ..