Smedens Baccarat köptes av Säterbygdens Ridklubbs ungdomssektion vintern 2005. Hon var ett Shetlandsponnysto som föddes den 7 april 1992 och var omkring 105cm i mankhöjd. Sommaren 2006 drabbades Baccarat tyvärr av fång och efter ett år av behandlingar fick hon under sommaren 2007 vandra vidare till de evigt gröna ängarna. Under några månader vintern 2006 var jag skötare på henne.

Jag minns Baccarat som en otroligt snäll och välvillig ponny. Hon stod alltid snällt medan man pysslade med henne och i ridningen gjorde hon det hon skulle. En perfekt liten barnponny helt enkelt, skulle jag vilja beskriva henne som. Till råga på allt var hon dessutom väldigt söt, någonting som hon givetvis tjänade in hos både de yngre och äldre på ridskolan.

Min tid tillsammans med Baccarat varade bara i några månader, stor för shettis var jag redan från början. Jag red henne på de lektioner det fanns tillfälle för, vilket var de gånger hon fortfarande var ett valbart alternativ när det var min tur att välja ponny inför kommande lektion. Mitt absolut starkaste minne tillsammans med henne är från en fredagskväll när alla andra skötare var med på pizzakväll, själv var jag inte intresserad av att vara med. Den kvällen satt jag på huk med henne i sin spilta (boxarna kom inte förens till sommaren), under vattenkoppen i ena hörnet. Jag satt där och bara klappade henne på mulen samt matade henne med några höstrån som fanns kvar från eftermiddagsmaten. Vi var så nöjda och glada båda två och den där stunden, den kommer alltid var lite extra speciell för mig.

Trots att jag inte var officiellt skötare på Baccarat under hennes sista levnadsår borstade och myste jag en hel del med henne trots allt. Hon var min lilla ögonsten, därför ägnade jag henne gärna en extra stund. Jag kommer därför aldrig glömma bilden av hur hon för sista gången leddes ut ur stallet, det var min sista skymt av henne. I den stunden viste jag inte direkt att det var den sista, men samtidigt kände jag såväl på mig då att det var det sista jag skulle få se henne.

Blacky är en ponny som funnits på Säterbygdens Ridklubb sedan han var i fyra årsåldern. Han är en ponny av okänd härstamning född 1994 som mäter 126 cm i mankhöjd. Jag var skötare på honom från våren 2006 till den hösten/vintern 2009. Tyvärr missade jag totalt nio månader av den här tiden tillsammans med honom eftersom jag befann mig på andra sidan jordklotet, i Thailand.

Blacky är en ponny som utvecklats från en riktig liten busponny till  optimal ridskoleponny. Jag har själv inte upplevt hans värsta "rövar år", men har däremot hört en hel del historier. Bus lyser det ur ögonen på honom, även om han under de senaste åren blivit en klok herre. Jag minns än idag hur jag och de andra yngre barnen flög som en vante efter Blacky, skulle han vändas i spiltan gick det gärna i fullfart in i spiltan mittemot och påväg ut från ridhuset efter avslutad lektion hamnade man oftast på sidovägar in i fel spilta. När spiltorna byttes ut mot boxar blev det däremot lugnare, idag händer det ytterst sällan att han smiter iväg. I ridningen är han som en liten stuttsboll, han flyger gärna över hinder så länge de inte blir allt för höga. Under hoppträningar har han gått på D-ponnyavstånd i linjer och det har hänt att han hoppat över två hinder i rad i stuttsserier. För den mer erfarne ryttaren kan han även bli en söt liten dressyrponny, men det krävs lite arbete för ryttaren innan han hittar dit.

Sommaren 2007 hade jag Blacky lite som en "sommarponny", under ungefär sex veckor red jag honom regelbundet för att han inte skulle stå hela sommaren. Blacky har nämligen sommarexem vilket gör han inte går på bete med de andra ponnyerna, men med exemtäcke på ute under dagarna och sömn inne gör att besvären blir lindriga. Under 2008 tränade jag aktivt med Blacky, i hoppning fram till sommaren och dressyr under hela året. Hoppträningarna flöt alltid på, även om vi ibland stannade på lite läskiga hinder. I dressyren hittade jag ständigt nya knappar och bjöds på massor av "aha"-upplevelser, det var tack vare Blacky som jag faktiskt gled in på dressyrens sida. Vi tävlade en del klubbtävlingar, där vi tävlade på LD-höjd (60cm) och satte nolla efter nolla. Under vår sista tävling, KM 2008, blev vi dessutom vinnande klubbponnyekipage i hoppningen. Under samma KM gjorde vi även vår enda dressyrstart, en LC:1 som landade på strax över 59% (dock anser jag idag att den är väldigt, väldigt snällt bedömd!).

Jag var egentligen lite lång för Blacky redan från början och kortare blev jag inte direkt, men jag tyckte ju så mycket om den här lilla ponnyn så därför valde jag ändå att bli skötare på honom. 2008 var sista året som jag red honom regelbundet, under våren red jag honom ganska mycket på lektion utöver träningarna men under hösten valde jag att endast träna dressyr (red även honom på några enstaka dressyrlektioner). Det var en väldigt jobbig tid för mig, det gjorde så ont att jag vuxit ur honom. Ingen förbjöd mig egentligen att rida honom, utan jag valde själv att sedan var det dags att "gå vidare". 2010 fick jag chans att att rida honom en gång, självklart tog jag den!

Många tårar har jag fällt över den här ponnyn, just för jag inte ville lämna honom. Idag inser jag hur mycket tårar jag fällt i "onödan", jag menar, Blacky står fortfarande kvar i sin box och väntar på mig om jag så vill det. I mångt och mycket handlade det just om att ta det där steget, att "lämna honom bakom mig" och istället hitta en annan ponny. Jag kände att jag svek honom om jag istället valde en annan ponny. Det tog mig ett år att samla tillräckligt med mod för att ta steget och jag gjorde det med tanken: jag ville ge någon chansen att lära känna honom lika bra som jag gjorde.

Blacky är fortfarande min lilla busponny som fortfarande ligger mig mycket varmt om hjärtat. Det händer ofta att jag går in och pussar på honom i boxen samtidigt som jag tänker tillbaka på de otroligt många minnen som jag delar med den här fantastiska ponnyn. Han var den första ponnyn som verkligen stal en del av mitt hjärta och jag tror aldrig att han kommer att ge tillbaka den.

Hur länge Zanzibar stod på Säterbygdens Ridklubb har jag faktiskt ingen aning om, men han stod där när jag började rida år 2003 i alla fall. Han var en Holländsk import född 1993 av okänd härstamning som var 136 cm i mankhöjd. Jag började rida Zanzibar sommaren 2009 men blev inte skötare på honom förens till hösten/vintern samma år, jag var sedan skötare på honom fram till sommaren 2010.  Zanzibar befinner sig idag på de evigt gröna ängarna sedan den 12 augusti 2011 eftersom hans hälta inte gick att bota och blev allt sämre.

Zanzibar var även han lite av en busponny och drog gärna med de andra ponnyerna när de busade till. Han var även lite tittig av sig och kunde blir spänd eller rädd för ljud. I hoppningen behövde han rätt stöttning av sin ryttare, då var det inga som helst problem men annars kunde han likt väl lägga på en nit. I dressyren var han väldigt bra att lära sig rida på, enkel att rida fram mellan hand och skänkel samtidigt som han var en dröm att sitta ner på. Den största utmaningen var att få honom helt ordentligt fram till handen, han ville gärna tippa lite bakom lodplanet. På dressyrbanan trivdes han riktigt bra, känslan av hur han spände upp sig lite extra när du red upp på medellinjen var verkligen häftig. Han älskade verkligen att visa upp sig där inne!

Jag började rida Zanzibar lite av en slump under igångsättningen av hästarna sommaren 2009. Vi utvecklades snabbt och jag hittade allt fler och fler knappar i takt med att han fångade mitt hjärta allt mer. Jag hade bara ridit honom i knappt en månad innan jag gjorde min lokaldebut med honom, i Div II-laget, med en fjärde placering individuellt. Den hösten red vi alla tre omgångar, som gick i LB:1, och gjorde vi gjorde en ständig utveckling framåt och låg precis utanför placering i den andra omgångarna. Vi red även hem en seger i lektionsponny KM den hösten. Under hela hösten och vintern tränade jag honom regelbundet i dressyr. Under vinter fick jag ofrivilligt börja bearbeta min hopprädsla eftersom jag tilldelades just Zanzibar på hopplektionerna. Det var med skräckblandad förtjusning men de gånger han stannade var det oftast jag som nödbromsade honom öga mot öga med hinderstöden. Jag tror hoppningen var bra för oss och att det hjälpte oss till ett bättre team, jag fick dessutom ett mycket bättre självförtroende tack vare hoppningen. Under våren deltog vi i en 30cm klubbhoppning för skoj skull, och nollade. Vi red även en bra programridning i LB:1, två mindre bra lokala starter (LC:2 och LB:0) på hemmaplan där jag i första klassen stressred och i andra klassen blev vi störda av ett avbrott i tävlingen på grund av åska vilket gjorde oss båda väldigt spända. Däremot tog vi revanch på KM någon vecka senare där vi satte en bra ritt i LC:1 och red hem ytterligare en KM titel på lektionsponny i LB:1.

Efter KM 2010 slutade jag som skötare eftersom vi köpte Miro. Under sommarens igångsättning red jag Zanzibar en del men senare under hösten red jag honom enbart under två hopplektioner. Jag red honom sedan en gång under jullovet och det blev även mitt sista ridpass på honom. Tanken var att vi under våren skulle trimma ihop oss lite för att få rida ett sista KM tillsammans och försöka få en tredje vinst vilket skulle göra att pokalen blev vår. Tyvärr blev Zanzibar halt under vintern vilket gjorde att den planen fick strykas. Sommaren 2011 blev Zanzibars sista, han fick avnjuta den på bästa sätt genom sommarbete i Solvarbo med sina trogna kompisar.

Jag kommer aldrig glömma den dagen jag fick beskedet att Zanzibar skulle få vandra vidare. Två dagar senare tog jag mitt sista farväl av en ponny som jag själv anser att jag fick en för kort tid tillsammans med. Zanzibar var ingen ponny jag såg som speciell till en början, trots att han stått på ridskolan sedan jag började rida. De sista åren fångade han därmot verkligen en del av mitt hjärta och den delen har han kvar än idag. Jag saknar honom verkligen och önksar att vi fått mer tid tillsammans.

Tomacs Evita är en ponny som vi hade på foder under nästan 11 månaders tid. Hon är en New Forestponny född 1992 med en mankhöjd på 139cm. Den 30 december 2010 tog vi hem Evita på foder under obestämd tid och hon stannade hos oss till den 20 november 2011 eftersom vi då köpte Jumanji. Idag står Evita hemma hos sin ägare där hon lever livet som pensionerad tävlingsponny och avelssto.

Evita är en ponny som oftast har inställningen att det mesta som inte handlar om att springa fort eller hoppa över hinder är onödigt. I dressyren är hon en riktig utmaning med tanke på att hon har kroppen lite emot sig och dessutom inte finner det speciellt intressant, hon kräver otroligt mycket tålamod från sin ryttare för att alla bitar ska falla på sin plats. Det är faktiskt lite charmen med henne och jag lovar, när man väl hittar knapparna är det värt slitet! I hoppningen är hon däremot en riktig klippa, även om hon gärna blir pigg och på tar hon väl hand om sin ryttare eftersom hon är en rutinerad dam. Sköter ryttaren vägarna och tempot gör hon sitt bästa för att ta sig över hindren. Även om hon började bli till åren redan när vi hade henne märktes det inte ett dugg, i skogen var det full fart framåt och i hoppningen stod hon gärna och stutsade lätt på bakbenen.

Egentligen var det inte tänkt att vi skulle ha en ponny till, men eftersom både jag och Johanna ville rida mer än vi fick möjlighet till på en ponny föreslog Pernilla Evita som foderponny. Vi tog hem henne som läromästare och det kan jag garantera att hon var, speciellt för Johanna som red henne mest av oss två. I hoppningen lärde Evita både mig och Johanna massor med sitt självsäkra jag och i dressyren skedde en klar utveckling. Ju mer vi lärde känna henne desto fler knappar hittade vi på henne och med rätt tålamod kunde även Evita förvandlas till en dressyrponny.

Evita har med tidigare ryttare tävlat till och med LA-hoppning. Jag tävlade Evita en gång lokalt, en LC:1 där vi låg på runt 47% men lika nöjd för det var jag med tanke på att hon mestadels gick runt och funderade vart hindren var. Johanna tävlade henne flera klubbtävlingar på LD-nivå under våren och de nollade varenda en, på hösten startade de sina första lokala tävlingar. En LC:1 dressyr på runt 45% och sedan två LD:er som de nollade, de startade även tre LC:er med 4 fel i omhoppningen som bäst. Johanna lånade även Evita på det årets julklappshoppning även om vi lämnat tillbaka henne, de nollade då både på LC- och LB-höjd. Under hösten 2012 lånade Johanna Evita och red en lokal LC, de slutade då som 5e placerade efter en omhoppning på säkerhet. Evita är även utställd med 42p som bäst och har totalt fått sex stycken föl.

Vi är otroligt tacksamma för att vi fick chansen att lära känna Evita under den korta tiden det varade. Även om Evita gav mig mycket självförtroende gav hon Johanna desto mer, Johanna utvecklades verkligen inom hoppningen på den här ponnyn och fick dessutom sitt självförtroende ute på tävlingsbanorna genom henne. Enda anledningen till att vi valde att skaffa en till egen ponny istället för Evita var för att Johanna ville ha en ponny att utvecklas med under hela sin ponnytid och desutom någon som var mer utevcklingsbar inom dressyren, tyvärr kunde inte Evita erbjuda följande. Evita ligger däremot oss alla varmt om hjärtat och att ta beslutet att lämna tillbaka henne var allt annat än lätt.

Jag ångarar många gånger att jag inte tog tillvara på tiden med Evita mer. För det första hamnade hon för min del lite i skymundan bakom Miro och för det andra blev det lite annat onödigt trassel kring fodervärskapet som tyvärr gick ut över Evita även om det inte borde ha gjort det. Oavsett kommer Evita alltid ha sin plats i mitt hjärta, för den är hon värd. Hon lärde mig så mycket och jag vet att hon kunnat lära mig så mycket mer. Jag saknar henne.