Uppdaterade headern med en lite nyare och mer sommaraktig bild, kände att det behövdes någon förändring. Har en headerfotografering planerad, dock behöver jag en ledig dag för att kunna utföra den så tyvärr dröjer det nog ytterligare någon vecka eftersom tidsschemat är fullspäckat.

Nu känns det lite somrigare att komma in på bloggen i alla fall. Om du inte ser bilden, klicka f5 eller uppdatera sidan!

I natt kom vi hem efter en lång dag på Ullared. Jag har blivit lite fattigare än innan pengamässigt, men prylmässigt har jag blivit lite rikare. Det var en del saker som jag inte hittade där nere, som en vinterjacka, dunväs och tunna men långärmade tröjor, får helt enkelt leta vidare efter det. Annars fick jag med mig det jag tänkt + lite till.

Påvägen ner stannade vi till på Hööks i Örebro så nu har Jumanji fått ett nytt finträns. Har dock ingen bild på det ännu då det ligger isär plockat för smörjning, men ska ta bilder när han har det på sig så snart som möjligt. :) Under tiden kan ni ju fundera över vilket av alla Hööks träns det är!

Presenterar allt som köptes i hästväg genom bilder, lite enklare så. * = mamma betalade ** = Johannas köp.


FoxFire x3*, Sadeltvål*, Läderbalsam*, Mygg & fästingspray*, Flugspray x2*, Balsam


Ryktväska**, Svampar*, Putshanske*, Bensnören*


Dressyrskydd, Reflexboots x4par*, Boots**


Scabrak, benlindor


Tjocktröja, två pikér


Softshelljacka*, Keps

En gång i tiden såg jag mig själv som hopryttare, min dröm var att jag någon gång i framtiden skulle ha en egen ponny att träna och tävla med i hoppning. Tänk vad saker kan ändras, idag står jag här med en dressyrponny som dock är väldigt duktig på att hoppa, en hopponny och jag själv vågar jag på min höjd trava och möjligen galoppera över några bommar med dem. Jag är helt enkelt en typisk dressyrryttare.

Min hopprädsla är någonting som jag jobbat med i närmre tre år nu. Det började med att jag under sommaren 2008 blev osäker när jag var på ridläger och det blev inte bättre av att jag samma sommar tog de sista sprången med lille Blacky. Det fanns ingen trygghet i hoppningen längre, Blacky kände jag utan och innan och visste precis hur han fungerade. Med honom var hoppningen aldrig i ett problem. Min sista hopplektion innan Thailandsvistelsen (tre månader) åkte jag dessutom av Zanzibar, förtroendet för hoppning sjönk därmed ännu mer.


Jag och Blacky, KM -08. Vår sista hopptävling tillsammans ...
När jag kom hem igen ville jag inte hoppa, men jag genomförde i alla fall de hopplektioner som fanns kvar till sommaruppehållet på snälla och säkra hästar (Harley och Surprice). Trots min rädsla anmälde jag mig faktiskt på hopp- och dressyrkursen senare den sommaren, på ingen mindre än Zanzibar. Senare böt jag dock häst till Harley, för att få en säkrare häst i hoppningen.

Hoppkursen gick bra och jag genomförde alla hoppass med hjärtat i halsgropen, men jag och Harley hoppade faktiskt 70cm under lägrets sista dag. Det var stort för mig. Ridskoleterminen kom igång, jag deltog på hopplektionerna med de snälla hästarna. Mitt självförtroende blev större och större. Efter juluppehållet fick jag Zanzibar under den första hopplektionen, vilket jag inte var allt för glad åt. Jag älskade Zanzibar, men jag visste hur mycket stötning och hur osäker han var i hoppningen.

Var hopplektion fick jag hoppa Zanzibar, det var en skräckblandad förtjusning varje gång. Han stannade faktiskt sällan, utan de gånger det blev en nit var det mitt fel. Jag är imponerad över att han tog hand om mig så pass bra, speciellt med tanke på att jag tvärnitade honom öga mot öga med hinderstödet ibland när jag fegade ur totalt. Vi hoppade endast räcken, Susanne fick alltid lägga ner bakbommen på oxrarna. Hindren låg aldrig på högre än 50 cm, men mitt självförtroende växte för var hopplektion. Jag och Zanzibar klarade det tillsammans, vi tog oss igenom alla hopplektioner (utom den sista då jag hoppade Grey) den terminen utan ofrivilliga avsittningar. Vi deltog även på Påskhoppningen det året, visserligen bara i 30 cm klassen (hade det eller 50 cm och uppåt att välja på). Vi kom runt felfritt.

Mitt självförtroende var tillbaka i hoppningen, den där pirriga och nervösa känslan fanns fortfarande kvar i magen: men jag trodde på att jag kunde om jag bara ville. Jag fick blodad tand och hoppade lite med Miro under sommaren, första gången gick det bra trots att mitt kontrollbehov satte honom i skiten flertalet gånger. Andra gången slutade med att jag åkte i backen då han hoppade mig ur sadeln, därefter hoppade jag honom en lektion. Jag var livrädd hela lektionen eftersom jag var rädd att samma sak skulle hända igen, det var sista gången jag hoppade honom. Följande två lektioner hoppade jag Zanzibar, det gick bra tills vi hoppade 5½an och jag fegade ur mot andra hindret. Vi tog oss till sist över (utan ofrivilliga avsittningar), men mitt självförtroende försvann än en gång.


Jag och Zanzibar, på ridskoleavslutningen -10.
Efter det hoppade jag enbart Grey och Harley under en tid, hoppade även Gerda en gång. Hon hoppade mig ur sadeln så det sjöng om det, men kvar satt jag! En lektion den terminen minns jag dock såväl, det var den när jag och Grey hoppade en oxer på 80 cm tillsammans. Känslan av att segla över hindret med lätthet sitter fortfarande kvar i bakhuvudet. Det gav mig dessutom et skjuts upp på självförtroendeskalan.

Strax därefter det tillfället provred jag Evita på årets sista hopplektion, en halvgalen och hoppglad sådan som inte hoppat på ett tag. Trots att hon stod och taggade på bakbenen, var stark och på kändes det otroligt tryggt. Det var en stor anledning till att hon skulle få komma hem till oss, hon skulle bli min läromästare till att våga igen. På jullovet kom hon hem till oss, jag var med på någon markarbetsträning med henne. Efter juluppehållet hoppade jag henne på varje hopplektion, med framgångar för var tillfälle. Jag började känna mig säkrare och tryggare i hoppsituationen, Evita stöttade mig till fullt och hjälpte mig ur svårare situationer. Vi var verkligen på väg framåt! Sedan kom min skada mitt upp i allt ihop, ett ofrivilligt avbrott som än en gång drog ner självförtroendet.

Att börja hoppa efter skadan igen var inget större problem egentligen, visst fanns det lite osäkerhet fortfarande men jag visste innerst inne att Evita skulle ta hand om mig. Tyvärr kändes det som att vi tappat mycket av det flyt som vi haft innan. Jag kom inte till ordentlig ridning och vi hade lita oflyt i avsprångspunkterna, men det var fortfarande lika säkert.

Svackan blev dock större. I början av sommaren fick jag en kommentar på bloggen som knäckte mig totalt, men det är en helt annan historia. Jag slutade rida Evita efter det, det fanns ingen anledning till att rida när det fanns någon som inte uppskattade det jobb som gjordes.

Den planerade terminsavslutningen, med stilhoppning på Evita strök jag. Från början tänkte jag inte vara med alls eftersom jag hade noll motivation till ridning över huvud taget ett tag efter allting hände. Det slutade dock med att jag samma dag bestämde mig för att vara med på ridskolehäst, det slutade med att jag red Harley. En sak ledde till den andra, rätt som det var hade jag anmält mig till CR-klassen på KM samma helg. Jag och Harley hoppade en runda på 60cm, med ett nedslag som var mitt fel.


Jag och Harley, 60cm CR KM -11. Foto: Barbro Sjöholm
Under sommaren hade jag ett uppehåll från hoppningen, när ridskoleterminen sedan drog ingång höll jag mig till de trygga ponnyerna framför allt. Självförtroendet började växa igen, jag hoppade senare Svartis vid ett tillfälle och senare även Helios. Jag började självständigt hoppa lite med Evita igen och gudars så roligt det var, ponnyn taggade satan och jag styrde, reglerade tempot och följde sedan mest med. Tyvärr tog vår tid snart slut och på slutet var Evita inte riktigt på topp (var snorig och fick vaccin) vilket gjorde att vi inte hann med så många pass. Jag önskar att vi hade haft mer tid tillsammans där allt var solsken, för jag tror faktiskt att om vi haft henne kvar idag skulle jag utan tvekan velat starta en LD lokalt med henne till hösten.


Mitt och Evitas sista språng tillsammans, november -11.
Nog om vad som skulle kunnat ha hänt. Jag fortsatte att hoppa ridskolans ponnyer på lektion, utan problem. Vi står ungefär på samma post idag. Jag hoppar ridskoleponny och har faktiskt blivit säkrare i mig själv igen. Idag vågar jag mycket mer och jag har till och med hittat en ny liten hopponny, nämligen Helios. Även med honom är det lite skräckblandat förtjusning, men det är ändå tryggt eftersom han hoppar i alla lägen. I sommar är planen att jag ska börja småskutta lite med Jumanji, vi får se hur det blir med det. Han hoppar ju, dock lite för mycket för min smak. Vi börjar med bommar på marken, sedan bygger vi uppåt och ser vad det slutar.

Jag må ha haft många svackor under de senaste åren, men det känns otroligt bra så här i efterhand trots det. Mitt självförtroende har växt och jag tror att det växt lite extra mycket tack vare alla svackor som kommit. En sak som jag verkligen har lärt mig är att hoppning inte är så farligt egentligen, det är som dressyr fast med hinder i vägen. Rider jag ordentligt emellan hindren så löser sig det mesta efter vägen. Hoppar gör jag inte oftare än vad jag behöver och det tror jag inte kommer att ändras, dressyrryttare kommer jag att förbli.

En del nya läsare har tillkommit på bloggen, jag önskar er varmt välkomna och hoppas att ni stannar kvar! Det var väldigt länge sedan jag hade frågestund nu, därför tänkte jag passa på att köra en nu! Kom ihåg: "det finns inga dumma frågor, bara dumma svar" och "bättre att fråga och verka dum, än att låta bli och förbli dum".

Ställ en massa frågor nu, avslutar den när jag fått in en del frågor!

När det här inlägget publiceras yrar jag antagligen runt bland shoppinghyllor och shoppingställningar på Ullared. Hästavdelningen kommer, om inte har, besökts flertalet gånger utav mig. En del saker ska inhandlas, endel saker jag ska titta efter och se om det finns något intressant. Det finns även en sista kategorin, som är spontanshopping, alltså sådant som jag hittar som jag absolut vill ha eller behöver.

Här är en lista med saker som jag ska kolla efter, i hästväg, sedan får vi helt enkelt se vad som följer med hem!

Ni alla är med stor säkerlighet medveten om hur vita alla vita saker blir efter de varit i närheten av hästen. En mycket opraktiskt färg, men som å andra sidan i de flesta klär både häst och ryttare riktigt bra. Jag tänkte nu dela med mig av ett litet knep som jag använder mig av för att vita saker ska få förbli vita, givetvis fungerar det på andra färger också. Allt som behövs är i alla fall vatten och galltvål.



1. Fukta den lortiga ytan. Jag brukar använda mig av en vattensprayflaska eftersom det är enkelt att få det lagomt fuktigt med hjälp av den.

2. Gnugga med galltvål på den lortiga ytan tills smutsen börjar lösas upp, ibland kan det dock vara svårt att se.

3. Låt galltvålen få sjunka in och verka i några timmar.

4. Stoppa in i tvättmaskinen och tvätta som vanligt, låt galltvålen sitta kvar under tvätten.

5. Efter tvätten är det bara att torka och åskåda slutresultatet!

Sitter jag i bilen någonstans på vägen påväg ner till Ullared. Imorgon står det shopping på schemat och jag antar att flesta av er förstår vilken affär det är som ska besökas. Vi får väl se om vi kommer ner, med tanke på hur extremt mycket otur jag har haft idag så bådar det inte gott precis. Onsdag den 16 kommer från och med idag få vara min otursdag!

Jag har fixat en del tidsinställda inlägg, så uppdateringen kommer inte ligga nere. Ponnyerna kommer vara saknade under två dagar, men förhoppningsvis får vi med oss något fint hem till dem!

Raster i skolan ägnas åt tre saker: läsa bloggar, titta på hästannonser och titta på utrustning. Det händer ofta att jag drömmer mig bort i schabrakens, tränsens och den övriga utrustningens drömvärld. Priset på produkterna varierar, så väl märkerna. Jag är ensam hästägare i min klass, i stort sett den enda som har ett stort hästintresse i klassen och mina kompisar har ofta svårt att förstå hur jag kan kosta på hästarna sådana summor. För mig är det självklart att lägga pengar på hästsaker, men för dem är det inte en lika stor självklarhet.

Sättet som icke-hästmänniskor (även vissa hästmänniskor) ser på mitt utrustningsshoppande kan faktiskt jämföras med hur jag ser på att köpa vanliga kläder och dylikt. Jag är inte den som köper vardagskläder, smink eller smycken till mig själv. Det gör jag bara när det krisar, och det må svida i hjärtat när jag gör det. Jag ser den typen av shopping som "onödig", liksom andra ser min prylshopping som "onödig".

Det roliga är, att när det väl kommer till kritan är det jag som oftast har den bästa ekonomin. Jag har ett bra sparkapital på mitt konto, har alltid varit en sådan som sparar så många ören som det bara går. Ibland handlar jag ingenting på flera månader = mycket pengar kvar i kassan. När jag köper något köper jag det för att jag verkligen vill ha det, det är sällan jag impulsköper. Jag har oftat planerat i månader, räknat på min ekonomi för att jag inte ska känna mig för fattig.

Jag må ha ungefär 20 schabrak för mycket, jag behöver inte alls så många som jag faktiskt har. Jag vet att jag inte blir en bättre ryttare för att jag har fina saker. De som vill tycka att jag har onödiga saker kan gott tycka det, jag vet att om jag skulle titta in i deras klädgarderober, smink- och smyckesföråd och så vidare skulle jag säga det samma. Jag lägger hellre mina pengar på hästgrejor, andra lägger dem hellre på annat. Vi alla prioriterar och tycker olika, jag accepterar det.

Blev en vända ut tillsammans med Johanna och Jumanji idag, båda ponnyerna skötte sig bra! Blev en vända över reningsverksbron och sedan red vi "Evitavändan" som vi så fint kallar den, vi hoppade dock över den värsta klättringen eftersom de båda hade lite träningsvärk sedan gårdagen.

Blev en del trav och Miro kändes fin, speciellt när han kommit igång lite. Träningsvärk från igår hade han dock, det var lite stretigt och avigt ett tag men när han kommit igång jobbade han på väldigt bra. låg och rund i formen och travade på bra framåt. Väldigt nöjd med min fina kille!

Väl hemma skrittade vi över westernbron uppsuttet för första gången. Miro brydde sig inte ett dugg, vi stannade till och med uppe på den. Jag stretchade även bakbenen på honom, han stod bara och njöt!

Skänkelvikning och sluta stod på dagens lektionsplanering, jag fick rida Grey. Han var faktiskt ganska med och igång redan från starten, inte alls så shettisaktik i steget som han kan bli. Det var nästan tvärt om, jag fick rida massor av halvhalter för att han inte skulle springa ifrån mig. Vi red fram på volten i trav och även i galopp, han la sig lite väl mycket i handen i början men det blev bättre.

Sedan övergick vi med att rida skänkelvikning på en diagonal från hörnet för att sedan jobba oss fram på en diagonal. Här började hans trippighet komma fram vilket resulterade till att han gick iväg lite för mig. När jag var noggran med halvhalter blev det i alla fall bättre. Det här gjordes i skritt och efter ett tag övergick vi till att börja rida i skänkelvikning på diagonalen för att sedan ställa om och sitta om för att rida in i en sluta. Det blev bättre och bättre för varje gång för mig och Grey. Vi böt sedan varv för att göra samma sak, i det här varvet gick inte inte ifrån mig riktigt lika mycket. Det fanns dock fortfarande en del som jag hela tiden behövde tänka lite extra på, men det blev väldigt bra tillslut!

Mellan skänkelvikningarna/slutorna hann vi med att rida en långsida + volt i trav, Grey kändes väldigt fin faktiskt. Loss i kroppen och kom fram med näsan istället för att krulla ihop sig som han gärna gör. I avtravningen kändes han också väldigt fin, precis som i traven där emellan. Jag är väldigt nöjd med passet, känns som det var år och dagar sedan jag red lektion eftersom de inte blivit någon de två senaste veckorna. Under den tiden har jag i alla fall lyckats förbättra och börjat få bort mina små olater riktigt bra, för det berättade Susanne på slutet! Vissa saker är inte helt lösta, men snart så!


Alex och Grey på KM förra sommaren! :)

... provade aldrig att köpa en häst."




Ska försöka få ihop lite nya bilder liknande de ovan inom kort. Känner att det börjat bli dags för en lite somrigare header! :)

Idag var det dressyrträning för Pernilla i Hedenslund som stod på schemat, väldigt välbehövlig eftersom det var tre veckor sedan sist! Idag ändrade vi, än en gång, vårt ridsätt för att se vilken effekt det fick på Miro. Skillnaden är att den här gången, gjorde vi ingenting som vanligt.

Redan från början var Miro ganska rund och fin i formen, kändes bra på framridningen. Sedan började vi ändra totalt och gå emot allt som vi provat förut. Jag skulle bara släppa skänkeln och trycka ner hälarna, inte vara på honom alls med skänkeln. Sedan rida på ett mindre fyrkantsspår och bara fokusera på att rakrikta och få honom med i svängarna. Mycket svårare än vad det låter, eftersom skänkeln skulle vara blixt stilla och knappt nudda honom. Fick rida runt lite så och sedan började vi lägga till lite medellinjer med volter. När jag kommit på alla principer började vi få ett ganska bra gensvar, från en väldigt förvirrad Miro.

Tog en liten paus och Pernilla frågade mig vad som kändes annorlunda. Lättare var svaret, han rörde sig liksom med lätta steg, det är väldigt svårt att förklara. Hon höll med och vi började få fram precis det som vi letade efter. Fick sedan fortsätta efter en paus, började hitta tillbaka och sedan galopperade vi enligt samma principer som i traven. Fick vända up på meddelinjen och lite sådär, gick ganska bra bortsätt från att Miro bara försvann åt höger (i vänster galopp) till och från. Det slutade med att Pernilla satt upp och kände igenom honom i trav, just för att hon skulle få känna efter vad det var han gjorde. Miro blev nog ännu mer förvirrad, men fortsatte jobba på trots att han försökte slingra sig ifrån även henne.

Avslutningsvis gick jag sitta upp igen och rätt som det var släppte verkligen alla spärrar. Miro var dock trött, men "den där" känslan började verkligen komma. Han kändes väldigt fin, om än trött, men den känslan tar jag verkligen med mig!

Ridsättet vi använde idag hade en väldigt positiv inverkan på Miro, jag kan dock inte riktigt förklara det med ord, utan det sitter i mig hur jag ska rida. Vi får se hur det blir när vi går vidare, men förhoppningsvis ska vi nå det resultat vi vill ha. En dag ska domarna få se den potensial som gömmer sig i den mörkbruna ponnyns lilla kropp!

Tänkte passa på att berätta lite om stället där vi har ponnyerna uppstallade, vilket även är klubben som jag tävlar för. Fick en fråga om det någon gång i julas, men ja, ibland är jag lite seg på att ta tag i saker.


Säterbygdens Ridklubb (SbRK) har sin anläggning relativt centralt, men det ligger fortfarande lite "utanför" stan. Ridklubben har ett fint läge i närheten av Säterdalen och kyrkogården ligger mitt emot. Jag har har fem minuters gångväg till klubben, ett stort plus eftersom det är ganska skönt att ha så pass nära till stallet.

Anläggningen består av en byggnad där man finner två stall, duschspilta, höskulle, foderrum, ridhus samt ekonomidel. I ekonomidelen finner man omklädningsrum, toaletter, duschar, samlingsrum, kök och kiosk. Utvändigt finns det åtta hagar, varav en är en gräshage, restrerande är mer åt jordhagehållet. I närhet av anläggningen finns tre större beteshagar. På anläggningen finns även två ridbanor och ett domartorn med hinderbod.

Det stora stallet, eller ridskolestallet om man vill kalla det så, innehåller 14 boxar. Stallet renoverades sommaren 2006 från ett stall med spiltor + enstaka boxar till endast boxar. Boxarna är i varierande storlek, från mindre ponnyboxar till större storhästboxar. I dagsläget står finns det 13 skolhästar (sju ponnyer, sex storhästar) i stallet. Utöver boxar finns även förvaring/torkrum och spolspilta. Stallet är även anslutet till ridhuset.


Stora stallet. Längst ner till vänster finns spolspilta och rakt fram är ridhusets ingång.

Hur pluggar ni in ett dressyrprogram?

Nu var det faktiskt ganska länge sedan jag behövde plugga in ett dressyrprogram, eftersom jag bara ridit LC och LB sedan min start i tävlingskarriären. Båda LC-programmen samt LB:1 sitter som ingjutet i ryggmärgen, väck mig mitt i natten och jag lovar att jag kan dem som rinnande vatten. LB:0 kan jag nog också, efter lite fundering.

Nu börjar det dock bli dags att plugga in lite nya program, LA:1 och Lag 03. LA:1 behöver bara förfriskas i mitt minne lite, lärde mig det under DIV II i höstast eftersom jag tittade när de andra ryttarna red det. Lag 03 är däremot i stort sätt helt nytt för mig. Jag har ganska lätt för att lära mig program, vilket är till en stor fördel, så efter några repetioner brukar de sitta inne i huvdet.

Jag har en liten procedur som jag brukar följa för att lära mig program, som fungerar väldigt bra. Vid inlärning sägs det att man ska använda så många sinnen som möjligt, jag använder mig av fler i min inlärning. Jag brukar börja med att titta igenom programmet på SvRF för att se vad som ingår samt i vilken ordning rörelserna kommer i. Därefter går jag in på Stallbacken för att kunna få se en skiss över programmet. Oftast brukar jag skriva ut programmet i både punktform och skissform från de olika hemsidorna.

Att se någon rida programmet tycker jag hjälper mig en bit i inlärningen, jag brukar leta upp en film på YouTube om jag inte har möjlighet att se någon rida det i verkligheten. Övergår sedan till att rita upp dressyrprogrammet på ett papper (har en tavla med bokstäver, men det har fått fötter ...) och i huvdet tänka över vilken gångart rörelsen ska ridas i. Vid det här laget brukar programmet sitta i mitt huvud.


Min och Zanzibars sista lokala dressyrtävling tillsammans (2010), debuterade två för mig nya program!

Bjuder på en stor bildbomd från tisdagens Göranträning. Vi red inte mestadels i vänstervarv, men eftersom bilderna i det varvet hade bäst vinkel så blev de bilderna finast.

Jag är verkligen jättenöjd med schabraket, har använt det tre gånger nu. Det ligger bra under sadeln (mitt åker upp bak då jag har en padd under) och är väldigt stabilt. Finns inga minus med det! Lindorna är väl egentligen som vilka lindor som helst om ni frågar mig. Fleecelindor som gärna fått varit lite smalare för att passa Miros ponnyben. :)

Miro och Jumanji skulle väldigt gärna vilja ha ett nytt tävlingstäcke! Jag är därför med och tävlar om det här täcket, en tävling i ett samarbete mellan johannagrant.se och Horsemeup.se.

Vill du också vara med i tävlingen? Klicka HÄR!

Idag har vi jouren, i sin vanliga ordning placerade jag mig på höskullen när hästarna var ute i sina hagar. Får två veckor sedan fick vi in hö på hela skullen och i veckan började foderbytet, sommaren är påväg! Det känns alltid så speciellt när hästarna börjar vänjas in på hö, jag vet inte varför. Det luktar i vilket fall hö i hela stallet och det är en underbar doft!

Miro har hittills tagit bytet väldigt bra. Än så länge får de bara hö på kvällen, men han är inte så kinkig som han brukar. Tidigare gånger har han lämnat hälften av maten och dragit runt allt i hela boxen, men jag hoppas att han fortsätter äta med aptip. Dels är det bra att han får i sig den mat han ska, dels är det väldigt tråkigt att behöva slänga mat. Jumanji har nog knappt reflekterat över att det ligger hö i kvällspåsen, mat som mat.


Har även agerat lite ridlärare åt Johanna när hon hoppade med Jumanji. De var duktiga som vanligt, det slutade med en bana som låg på 90cm till 1m. Som vanligt ser det lekande lätt ut, det enda som jag behöver påminna om är att galoppen behöver läggas upp för att de ska få ett bättre flyt.


Nöjda efter avslutat ridpass!

Joggade honom lite idag bara och det kändes ganska bra! Fjantade lite för några fåglar men annars var han guda snäll. Han kändes fin i alla gångarter och allt flöt bara på, finns inte så mycket annat att säga. :)

Som vanligt är jag alltid ute i sista sekund när någonting ska göras. Igår började jag att leta efter bilder på ridskolehästarna eftersom vi ska försöka uppdatera deras sidor på hemsidan. Efter lite pussel hit och dit har jag fått tag på i alla fall två bilder på varje häst, inte världens bästa på alla, men det är bilder i alla fall. Förhoppningsvis har Karin hittat bättre bilder på de som felar för mig.

En sak kan i alla fall konstateras: det skulle inte vara något som hellst problem om det vore bilder på Miro, Jumanji, Evita, Blacky eller Zanzibar som jag skulle åt ...

Idag blev det ridning på lilla banan, perfekt när man ska rida lite programlinjer och dessutom är den inte en stoor vattenpöl som stora banan är just nu. Den är något tungriden, men så länge man håller sig på fyrkanten och undviker snäva spår så fungerar den bra!

Efter lite skrittarbete med skänkelvikning travade jag fram, började sedan rida skänkelvikningar även i traven. Red skänkelvikningen från hörnet och in till x, som den ligger i Lag 03, för att få känna på linjen. Red det åt båda varven tills jag fick en bra känsla. Eftersom vi fortfarande bara var i uppvärmningen red jag lätt, det hjälper även mig att kunna puscha på honom lite extra. För vänster skänkel har vi ett ganska bra flyt, men för höger viker jag mig i sidan vilket förstör lite. Efter lite eftertanke fick vi dock till några bra!

Tog sedan tag i galoppen, red lite i båda varven på fyrkanten samt la några volter. Försökte mig på 10m volter, men underlaget tillät inte det riktigt så det blev mest speedway. Valde därför att släppa det och gå vidare istället. Förberedde den sista galoppövningen genom att rida fövänd galopp på fyrkanten, för att känna in mig själv och Miro. Red sedan lite galoppserpentiner, som gick helt okej. Miro håller galoppen och går helt okej. Det är kanske inga toppserpentiner än så länge, men helt klart godkända är de!

Ganska nöjd med passet, Miro hade dock lite hyss för sig. Han var lite småspänd och tittig, flög till exempel i luften för en gul jacka bakom träden. Små läsikiga ridskoleponnyer kom ut på banan mitt uppe i allt också, de är Miroätande!